Varit hemma nu ett tag. 
Tanken var väl att jag skulle åka och träna, men bokade av mitt pass då jag fick ett väldigt kul samtal. OCH var helt enkelt för sprallig och glad för att göra nått. 
Men nu när jag kom hen så släppte chocken antar jag. Tårarna tränger fram och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt. 
Tänkte att jag skulle leda mig på andra tankar  så satte på ”sofias änglar”. Inte ett så bra drag kan man kanske tycka. Avsnittet handlar om Elisabeth som fått veta att hon ska dö, hon har cancer. 
De fick mig att tänka på Jennifer, en tjej som hjälpt mig många gånger genom att bara  låta mig skriva av mig och sen svara med ett hjärta och massa styrka. Tyvärr så finns hon inte med oss nåmer. Vet inte om jag skrivit om de förr, men hon är nu en av dom finaste änglarna någonsin! <3
Kollade just igenom min mobil och såg att jag hade kvar hennes nummer. Vill skriva allt jag känner och om allt som hänt, men jag vet att jag inte kommer få ett svar.  Så jag gick in på hennes minnes sida på facebook. De känns lika tungt varje gång att se hennes moster och mamma skriva. Jag är så ledsen för hennes familjs skull och så otroligt ledsen över att de blivit som de blivit. Iband undrar jag om de hade blivit bättre av att jag frågat henne ettpar extra gånger om hur hon mådde. 

Idag känner jag mig svag.. Känner mig aldrig svag. I alla fall inte på de här sättet.  Känns som att jag inte vet vad jag ska görra. Som att min trygga matta under fötterna snart är bortdragen. 
Men imorgon är de en ny dag. En ny möjlighet. 
Ska lägga mig i sängen en stund och mysa med min pojke. Hans ögon och lilla nos får en alltid att må så bra. Han har nog varit den som gett mig massa styrka genom alla tunga stunder. Han som fått mig att le lite extra när jag suttit ensam och inte velat gå ut för att allt kännts hopplöst.

Snart kommer Ellen också. Vi ska basta. Förhoppningsvis får jag mina tankar på annat .
Man behöver väl inte tänka på sin framtid och vad som är bra och dåligt hela tiden ?